#2 LISA BROMS 24 GÖTEBORG

”…jag är intresserad av saker som skevar lite”

Det är något som skaver med Lisa Broms konst. En känsla av obehag är genomgående i bevittnandet av hennes verk, men det är också det som gör dem så intressanta.  

Lisa är 24 år gammal vid publiceringen av denna intervju och hon har precis avslutat sitt första år på programmet Fri Konst vid konsthögskolan Valand i Göteborg. När vi pratade var hon i slutskedet av hennes projektarbete. 

Av uppenbarliga skäl inleder jag samtalet med att fråga hur coronaläget märks av i Göteborg. Hon berättar att det är lite nojigt och att det är fullt på uteserveringar. Folk verkar inte bry sig så mycket. Det är därför lätt att påverkas av det och därmed tänka ”om alla andra är ute så kan väl jag också gå ut”. Jag tror det skulle vara bra om de stänger barerna för folk har nog lite svårt att låta bli tror jag, säger hon och skrattar. 

Hur länge har du skapat?

Jag skulle säga att jag började i gymnasiet, alltså typ i ettan på gymnasiet. Så jag har väl hållit på i ungefär åtta år. Då jobbade jag på VOX publicum* så det var där det blev som en bas för mig. Jag fick en kulturell riktning i mitt liv. Så det var väl då, eller jag har ju ritat lite innan. Men det var då jag började hålla på lite mer. Jag gillade att rita innan, men det var inte uppenbart då att det var ”min grej”. Jag var väldigt rastlös i gymnasiet. Det växte ur rastlösheten tror jag. Men det är svårt att säga varför jag började, men det var på då jag började bli intresserad av konst. Jag började konsumera mer konst och blev inspirerad. Det är så konkret jag kan svara på det. 

Du både fotar och målar, hur kom det sig att du valde dessa medier? 

Bra fråga, jag är mer visuell rent bildmässigt. Jag är inte så musikalisk och bild är verkligen mitt medium. För mig går foto och måleri ihop ganska mycket. Jag använder mina foton som referenser för målningar. Foto är skönt för att det går så snabbt, man får ett resultat väldigt snabbt. Med måleriet kan jag istället få fram något annat, som jag inte kan få fram i fotot. Jag tycker att de medierna kompletterar varandra. Jag skulle säga att jag började fota innan jag började måla. Men då var det mer att jag kanske fotade ja, en gullig katt eller något häst. Foto och måleri går ganska parallellt för mig. 

My mom says I have a sexy face, akvarell, 100 x 100 cm (2019)

Vart får du din inspiration ifrån? 

Jag är ganska inspirerad av internetkultur, jag kan tycka att det är inspirerande med memes eller konstiga bilder till exempel. Det finns ganska mycket skeva grejer på nätet. Det tycker jag är spännande. Olika fenomen och sådär. Det är en väldigt bred inspirationskälla. Man kan ju inte riktigt säga ”internet” för internet är enormt, men jag skulle säga att när jag kollar på sånt som inspirerar mig så är det mer bilder på nätet och inte en målning på ett galleri. 

Hur skulle du beskriva Internetkonst? 

Det är ju lite annat, det är ju mer snabb konst. Att man ska kunna se på en bild i en sekund och få en känsla. Det är en snabbare bildkultur, lite mer lättuggat kanske? På ett galleri är det oftare lite mer komplext, det kanske krävs en lång bildtext.

Jag vet ju att du har din instagram, där du har väldigt många följare och det är uppenbart att det är där du delar mycket av din konst. Hur känner du inför att dela dina verk på det sättet? Är det någonsin jobbigt att lägga upp eller är det en självklar del i ditt konstnärskap? Eftersom du talar om hur internet är en inspirationskälla. Känner du att det är där du och din konst hör hemma? 

Jag tycker att det är jobbigare att dela IRL, jag går ju på en konstskola, Det är så opersonligt på nätet, det blir ganska distanserat. Jag skriver inte direkt några långa bildtexter och kommentarerna jag får är väldigt korta. Jag har också hängt på nätet så länge, sen jag var väldigt liten så jag är van vid att lägga upp saker. Snarare ser jag på det som något motiverande att kunna dela saker. ”Nu lägger jag upp det här och sen kan jag gå vidare.”

Verktyg 2018

Kan du berätta lite mer om din utbildning? 

Alla gör väldigt olika saker. Så upplägget är mer att man ”gör sin grej”. Det är bara frikonst, det är ingen inriktning. Man kan göra skulpturer, videoverk eller performance. Vad som helst helt enkelt. Så det är inte undervisning på det sättet riktigt. Det är mer att man ska redovisa det man gör, mycket projektplaner. Man måste motivera varför man gör någonting. Man lär sig att bli medveten om det man gör och att skriva och reflektera över sin process. Det är ganska individuellt. Vi har ateljeplatser, vi har kritiksessioner, skriver projektplaner, sedan har vi eller ska ha utställning varje termin. Nu har dock allt blivit inställt. Sedan har vi föreläsningar ibland och olika kurser. Mycket eget arbete. 

Just nu lever vi ju lite i en parentes, livet är inte som vanligt och mycket av det man brukar göra försvinner. Hur har den här tiden påverkat dig? Har covid gjort ett avtryck i ditt konstnärskap? 

Jag skulle inte säga att det har påverkat mig så mycket. Jag arbetar inte så mycket med samtiden på exakt det sättet, Men mitt konstnärskap påverkas på det sättet att skolan stänger och det fanns en period där jag hade väldigt svårt att måla. Det har varit en del praktiska hinder. Jag planerade en fotoserie med några personer som jag ställde in. Men jag skulle inte säga att det har påverkat innehållet så mycket. 


Under vårt samtal berättar hon att det just är denna obehagskänsla, som jag tidigare nämnt, som hon är ute efter, Hur man i mötet med hennes verk ska frambringa skavet. Det är vackert, men det är samtidigt något som inte riktigt stämmer.

Kan du beskriva hur processen ser ut när du fotograferar? Är det massa planering bakom eller mer spontant? 

Det är olika. Men jag har börjat planera mer noggrant på senaste tiden. Jag har till exempel börjat ta med mig rekvisita. Sen blir det ofta annorlunda än det jag har planerat. Jag kanske har en plan och så blir det något annat. När jag fotograferar folk så brukar jag har lite mer av en plan. Speciellt om det är någon jag inte känner. Målet är att i alla fall ha en illusion av en plan när jag jobbar med en person jag inte känner. För då vill jag ändå kunna se till att personen känner sig trygg med processen.

Hur ser processen ut när du målar? 

Då krävs det mer av en plan. Jag brukar måla efter foton och då blir det inte så mycket improviserat. Målningarna planerar jag lite mer. 

Hur skulle du beskriva din konst? 

Det är så svårt, men jag skulle säga att jag är intresserad av saker som skevar lite. Att något känns lite off. I foton gillar jag en lite mystisk kvalitet. Det ska vara mitt emellan det som är snyggt eller nice eller det som är obehagligt. Jag vill att man inte riktigt ska veta vad man ska känna i mötet med mina verk. Det blir ett lite abstrakt svar kanske. 

Jag fattar vad du menar, det är den känslan man får när se dina verk. På din hemsida har du foton på vad som ser ut som disktrasor med foton på hudåkommor tryckta på. 

Ja det är fototryck på disktrasor. Jag minns inte nu om det bara var könssjukdomar eller om det också var andra hudåkommor. Det är ganska äckligt. 

När det kommer till att dela din konst på nätet, via instagram eller på din hemsida. Är du någonsin rädd för att dina verk ska bli stulna? Att någon lägger upp bilderna någon annanstans utan att ditt namn står med? Tänker att det är en av nackdelarna med det digitala rummet att bilder kopieras och sprids vidare utan att konstnärens namn följs med? Är det något du tänker på och har det hänt dig någon gång? 

Tänker att en får räkna med att folk kopierar ens bilder så fort en lägger upp nåt på nätet! Brukar kunna springa på mina bilder på instagram eller tumblr utan källa, det är klart att det är lite störigt men det känns lite som en grundbult för internet att folk kopierar och sprider saker. Om någon källhänvisar är det bara roligt tycker jag. Så länge det inte är i nåt ”kefft” sammanhang så tycker jag det är lugnt att folk använder mina bilder.

Hur tror du att den här perioden, med corona, kommer synas i framtidens konsthistoria? Vilket avtryck gör covid-19?

Jag har inte sett något tydligt än så länge, men bland studenterna på min skola så hade alla redan påbörjat projekt innan corona riktigt blev en stor grej. Vi hade redan påbörjat våra verk. Så på det sättet har vi bara fortsatt. Sen ser jag att mycket blir digitalt. Vår utställning blir en katalog och i digitalt format. Jag tror att detta gynnar internetkonsten. Internet blir ett starkare forum för att visa upp konst, eftersom det är det enda sättet att se grejerna. Det är tråkigt att man inte kan gå på utställningar. Samtidigt är det ju jättekul att man kan gå på fler utställningar runt om i världen om de digitaliseras. Olika konstutbildningar har sina vårutställningar på internet. Jag hade till exempel inte kunnat se Umeås vårutställning om den inte fanns online. En förändring kanske därför blir att man har vanliga utställningar igen men att man också har en digital katalog. Att det blir ett vanligare komplement till en fysisk utställning. Det är ju också en ganska smal publik som går på utställningar, alla känner sig nog inte välkomna i gallerimiljö och därför blir ju onlineutställningar en möjlighet för dem. Samtidigt vet jag ju inte hur många det faktiskt är som skulle kolla på onlineutställningarna heller. Men det är en möjlighet. Det blir en lägre tröskel. 

* Vox Publicum var ett kulturhus för ungdomar i Uppsala, idag finns i dess ställe Kulturhuset Leoparden.

Instagram: @inflykt

https://www.lisabroms.com/

#1 KAJSA RYTENBERG 23 Uppsala

”Det är bra att sätta titlar på sig själv som man får leva upp till.”

Det är en solig eftermiddag i Lund när jag skickar länken och bjuder in Kajsa Rytenberg till ett samtal via zoom. Hon bor i vår gemensamma hemstad Uppsala. Vi var nära vänner under vår gymnasietid och jag minns hur det alltid låg halvfärdiga teckningar och fina målningar på hennes rum när vi hängde hos henne. Vilket vi gjorde ofta. Det var en självklarhet för mig att hon skulle få bli försökskaninen till denna intervjuserie. När jag intervjuade Kajsa höll hon på att avsluta ett skolprojekt på den konstnärliga linjen på Wiks folkhögskola. Detta är hennes andra år vid utbildningen. 

Inför vårt samtal kollade jag igenom hennes instagramkonto, där hon delar sin konst. Där får man se flera olika delar av hennes process, allt från skisser till halvfärdiga verk och till det slutgiltiga resultatet. Det är främst oljemålning hon arbetar med, men hon berättar under samtalet hur hon börjat skulptera mer och mer men att det i nuläget är pausat på grund av corona. 

Jag inledde samtalet med att fråga henne hur det hela började. 

Hur länge har du skapat? 

Jag har målat sedan tidiga tonåren. När andra barn slutade rita så fortsatte jag och det blev något jag aktivt försökte bli bättre på. Jag har skapat länge men det har stegrats upp i etapper. Det blev mer och mer när jag började läsa konst på Wiks. 

Vad var det som drev dig att fortsätta att rita, förbi den där punkten då många barn slutar? 

Jag vet inte riktigt. Eller jag har funderat på det en del och jag tror att det var för att jag var blyg, konsten blev ett sätt för mig att göra mig hörd utan att faktiskt höja rösten. Så jag tror att det var mycket det som fick det att bli något som blev väldigt viktigt för mig. Men sen så, jag vet inte, jag tycker det är fett kul bara och det är något som jag utvecklas inom. Jag känner att jag blommar när jag skapar, säger hon och skrattar. 

Late night problem solving 2020

Vad är det som inspirerar din konst? 

Jag får inspiration från en blandning av allt möjligt, jag tittar jättemycket på annan konst men jag vet inte om det är någon specifik konstnär så, jag försöker att inte snöa in mig för mycket. Det kan lätt bli att man inspireras för mycket. Det kan vara nice en period men inte i längden. Men jag kollar mycket på annan konst, det får mig att komma igång. Men jag gillar att bara experimentera mig fram till grejer. 

Många av dina verk är självporträtt, kan du berätta mer om det? 

Självporträtt har blivit det jag är mest intresserad av, det låter egocentriskt. Jag har börjat röra mig lite ifrån det nu på senaste, men det har definitivt var väldigt centralt i det jag gör. Även när jag ritar eller målar utan referens så tror folk att det ändå är självporträtt för att det blir det man råkar måla. Jag gör det jag känner för. 

Hur känner du inför att dela din konst? Vilka plattformar gör du det på och hur ställer du dig inför att dela med dig av dina verk. 

Jag delar via sociala medier. Men jag delar också på andra sätt, eftersom jag går i en konstklass så delar vi med varandra där. Vilket är en stor del av delandet. Ibland är det väldigt läskigt, jag är inte så bra på det där med sociala medier. Jag blir ibland fortfarande rädd när jag delar saker på instagram. Men mina 72 följare är inte så högljudda. Delandet på sociala medier går väldigt snabbt och jag blir väldigt självmedveten. I andra sammanhang är delandet en väldigt viktig del av att skapa, tycker jag. Att tvingas utsättas för någon annans blick. 

Delandet är väl en stor del av att gå en konstutbildning tänker jag? 


Ja precis, och att inte ta kritik så hårt. Att låta folk vara en del i processen och inte bara visa upp ett färdigt resultat.

Du läser andra året på Wiks folkhögskola? Hur ser din utbildning ut? 

Första året var det mycket så att ”nu ska ni lära er att skulptera”, och att göra det på ett korrekt sätt. Ha modell skulptur. Måla modellmålning. Mer tekniker. Fördjupningsåret som jag läser nu handlar mer om att jobba själv med lite guidning av mentorer. Våra lärare håller inte alltid på med samma saker som vi gör så då säger de inte ”Det där borde du göra annorlunda” utan man har någon att bolla sina tankar med. Till exempel om man fastnar. Jag tror att det är ganska typiskt skandinaviskt att inte ha så traditionellt utan att prata mer konceptuellt om konst. Mycket mer traditionell utbildning i andra länder. 


Eftersom det är omöjligt att inte prata om corona och den märkliga situation vi alla befinner oss i berättar hon om de praktiska problem hon stött på och hur de påverkat hennes konst.

Av praktiska skäl skulpterar hon inte lika mycket nu. Kajsa även berättar att har haft turen att få göra om uthyrningsdelen, hennes gamla rum, hos sin mamma till en atelje. Men det finns ingen riktig möjlighet att skulptera där. Därför fokuserar hon på sina oljemålningar. 

Hur påverkas du och ditt konstnärskap av den rådande pandemin? 

Det är väldigt svårt att säga om det påverkar vad jag målar, det kan jag inte riktigt svara på. Men det har ju definitivt påverkat de praktiska sidorna, jag kan inte åka till min skola längre. Skolan är ju ett internatboende och därför är många där men eftersom jag bor utanför så blir det annorlunda för mig. De har fortfarande utbildning, men eftersom jag kan jobba på distans så gör jag gärna det. Innan jag fick tillgång till ateljen så kunde jag bara vara hemma och då fick jag absolut ingenting gjort. Jag kan inte koncentrera mig på saker när jag är hemma. Men sen dess så har det gått bra. 

Kommer du fortsätta att plugga konst? 

Jag har kommit fram till att jag definitivt ska fortsätta på det här spåret och att jag inte ska fortsätta med mina universitetsstudier som jag för tillfället pausat. Det skulle vara jättekul att plugga konst i framtiden, men då vill jag gå någonstans där jag verkligen vill gå och inte lägga massa csn på vad som helst. Så absolut, det skulle vara jätteroligt att fortsätta. Det var längesen jag hade såhär mycket tid att måla själv, så det är väl det jag kommer hålla på med året framöver. 

Som avslut i dessa intervjuer har jag frågat vardera konstnär om hur de tror att denna pandemi kommer göra avtryck i konsthistorien. Hur kommer denna märkliga situation synas i konsten? Med reservationer för att det inte finns något rätt svar i nuläget. 

Det är en väldigt svår fråga, men det kanske är en del av frågan. Jag tror definitivt att corona kommer göra ett avtryck. Men hur det ser ut går nog inte att svara på. Det kan ju verkligen gå åt två håll, bara för att folk sitter hemma behöver ju inte betyda att folk gör mer konst. När jag satt hemma blev jag så slö och kunde inte koncentrera mig på någonting. Det kommer bli väldigt spännande att se vad som kommer ut på andra änden. Det finns en tanke om att man ska bli mer produktiv nu när man har mer tid över, men man blir ju otroligt seg. 

Info: Kajsa Rytenberg intervjuad av Ebba Månsdotter 7 Maj 2020

Instagram: @ryterbergkajsa

SOMMARSERIE

Galleri Picturas sommarprogram

”I tider som dessa”, en fras vi ständigt hör nuförtiden. Men i tider som dessa kanske vi ska vara extra glada att vi har tillgång till ett digitalt rum när det fysiska rummet inte längre är tillgängligt på samma sätt som tidigare. Kontakten genom skärmen blir en livlina i den sociala distanseringen vi alla förväntas leva i just nu. 

Möten med konst har främst skett i fysiska rum men under 2000-talet har den digitala konsten blivit allt större och nu finner även den fysiska konsten ett hem på internet. 

Under sommaren kommer Galleri Pictura publicera ett antal intervjuer med konstnärer där vi diskuterar konst, konstnärskap och den rådande situationen. Syftet är att komma åt kopplingen mellan konsten och dess samtid. Eftersom vi nu befinner oss mitt i en viktig historisk händelse är det intressant att diskutera och spekulera hur Covid-19s avtryck i framtidens konsthistoria kommer se ut och hur den påverkar oss just nu. Samtidigt som pandemin är ett viktigt ämne ger vi även dessa konstnärer möjlighet att prata om sitt egna konstnärskap, vad som inspirerar dem och hur de arbetar. Eftersom möjligheterna för fysiska utställningar är begränsade skapar även dessa samtal ett digitalt galleri. 

Första intervjun publiceras den 15 juni.