”Jag har blivit tvingad att se det digitala rummet som en fysisk verklighet.”

Under våren tog Adam sin kandidatexamen i  Fri Konst vid konsthögskolan Valand i Göteborg. Under vårt samtal var han mitt uppe i sitt examensarbete. 

Vi började med att prata om om den här speciella våren och hur det påverkat vår utbildning. Min kandidatuppsats kunde inte skrivas och Adam fick tänka om kring sitt slutprojekt. Han beskriver hur det var speciella omständigheter. Mycket var inställt. När jag frågar hur och om han har påverkats så säger han tveksamt ”jag gör väl det på sätt och vis”. 

Hur länge har du skapat? 

Jag började ganska sent. Det är klart att jag ritade innan och att jag tyckte bildlektionerna var kul men det var nog mer att jag provade på riktigt när jag var 22 ungefär. Då fick jag för mig att jag skulle börja på en folkis. Sen har jag fortsatt sedan dess. Det blir kanske 7 år totalt då. 

Vad använder du för tekniker?

Jag jobbar ganska mycket med klassiska konstuttryck, som marmor, skulptur och al fresco måleri. Det är det som är min grej, eller vad man ska säga. Jag kombinerar den typen av tekniker med lite mer samtida digitala element. Det är blandat mellan skulptur och måleri skulle jag säga. 

Har du alltid använt dig av dessa tekniker?

Nej i början var det främst måleri. Jag började hålla på med konst för att jag ville bli bra på att måla. Som många andra. Men efter det har min teknik blivit mer bred. 

På din Instagram ser man inte så mycket av din konst, hur ser du på att dela med dig av din konst och hur delar du den? 

Det är lite speciellt nu under coronatiden. Omständigheterna har verkligen tvingat mig att ta det forumet på allvar. Min Instagram är som du säger inte en plats där jag delar med mig av min konst. Det är mer så att jag lägger upp någon affisch till ett event som ska hända. Ja, alltså jag jobbar med digitala element i min konst men jag har inte tagit mig an det digitala rummet på det sättet. Men nu känns det som att jag kommer göra det mer. Men annars jobbar jag med mer specifika rumsliga projekt för en fysisk plattform. Nu tänker jag om lite. 

Oberoende på vart du delar, tycker du någonsin att det är jobbigt? Hur känns det? 

Det ligger någonting i att publicera saker på internet, det blir som att min konst blir likställd med allt annat som är på internet. Det är speciellt. Det tar bort det annars speciella mötet med konst som är mer fysiskt. Jag tror också att det kan vara intressant att styra blicken mot internet. Instagram är nog inte det mest intressanta för mig. Men jag jobbar på en hemsida just nu och jag vill prova lite sådana saker. 

Var kommer din inspiration ifrån? 

Jag blir inspirerad av andra konstnärer, både samtida och äldre. Jag är väldigt inspirerad av gamla grejer som marmorskulpturer och muralmålningar. Men också digital kultur. Det är blandat, men jag kollar mycket på andra konstnärer. Det ger mig inspiration. 

Vad har du för budskap bakom din konst? Vad vill du förmedla? 

Mitt examensarbete och det jag är inne i just nu. Det handlar lite om hur människor tar vara på naturtillgångar och hur vi förändrar dem till saker. Framför allt nu med den digitala världen. Att google och andra sådana stora företag har stora datahallar i skandinavien som producerar spillvärme som används till att värma hus. Den typen av infrastrukturer som har med energi och värme att göra. Det är något som jag försöker reflektera över i min konst. Då använder jag mig av naturmaterial som sten och ja kalkmåleri för att prata om mer digitala grejer. Det blir mer fysiskt genom att göra det. Det är en sorts reflektion över hur vi använder energi och naturtillgångar. Men det är inte som att jag har ett uttalat budskap, mer att jag vill komma åt ett möte och förtydliga vissa relationer i samtiden. 

Utöver praktiska svårigheter under coronatiden. Hur har den här tiden påverkat dig?

Jag har på ett sätt lite övergett mitt examensverk så som det var tänkt. Det var så himla fysiskt och nu jobbar jag inför att göra en film till exempel. Jag har bytt medium för att kunna fortsätta arbeta. Så det är en stor skillnad. Även omställningen till att tänka att det digitala rummet är något jag behöver ta på allvar om jag ska kunna fortsätta med konst. En svårighet är också att jag inte kan snacka med mina klasskompisar på samma sätt. Man är ensam med den lilla klicken man har. Det blir lite svårt att prata över zoom om man vill ha respons på ett verk man har gjort. Det blir mycket mer formellt. Man har blivit väldigt ensam med sina projekt. 

---

Under denna intervjuserie har jag varit väl medveten om att vi endast är några månader in i denna pandemi. Man hör från flera håll att viruset kommer finnas bland oss under en lång tid framöver och att det aldrig kommer försvinna helt. Ändå har jag varit intresserad av att höra hur pandemin har påverkat konstnärers arbete, trots att flera redan påbörjat projekt innan utbrottet av  Covid-19. När vi talar om detta berättar Adam tycker det känns spännande att se vad som kommer fram av detta. Svåra tider producerar alltid något nytt säger han. 

Examensutställningen är helt inställd, men vi har fått behålla budgeten så vi kanske kan anordna den i höst förhoppningsvis. Man får tänka om med utställningar. Begränsat inträde och strunta i vernissage antagligen. Vi får se hur det blir. 

Du pratade om att du fick inspiration från andra konstnärer? Har du några exempel? 

Jag är väldigt inspirerad av en person som heter Olof Marsja, Göteborgsbaserad konstnär som gick på konstfack. Han jobbar mycket med klassiska slöjdverk fast i  en samtida tappning. Det tycker jag är väldigt spännande. Det finns också en konstnär som heter Lap-See Lam som jag tycker är väldigt spännande. Dessa två samtida konstnärer är viktiga för mig. Sedan tycker jag väldigt mycket om gamla klassiska konstnärer. Älskar Michelangelo och Bernini. Riktiga tungviktare från förr! Det är blandat vad jag kollar på. 

Hur tror du att pandemins avtryck i konsthistorien kommer att se ut? 

En grej som jag har tänkt på är hur konstutbildningar inom ett akademiskt system ser ut. Under pandemin har det blivit tydligt att, att plugga konst inom ett universitetssystem har sina problem. Det är ett väldigt långsamt system som bygger på kursplaner och det gör det svårt för konststudenter att kunna reagera snabbt på vad som händer. Med pandemin som exempel. I vårt examensprojekt nu, säger våra lärare att vi måste följa vår projektbeskrivning vilket faktiskt är fysiskt omöjligt nu. Man har alltid kritiserat konsthögskolor för att ha blivit en del av universitetet och nu tror jag att det har synliggjorts problem som man kanske behöver snacka om?

Menar du att konst måste kunna vara mer spontan än vad universitetssystemet tillåter?

Ja precis, det måste kunna finnas rum för en annan typ av process där man kan anpassa sina projekt lite utifrån vad som händer i samhället. Det har jag tänkt på en hel del. Det blir lite av ett paradigmskifte när personer som jag som inte har jobbat digitalt innan blir tvingade till att se det digitala rummet som en fysisk verklighet. Det digitala rummet blir något som alla måste deala med och det blir ett stort hopp mot förr. 

Hur ser din arbetsprocess ut? 

Det har varit en stor utmaning att gå en akademisk konstutbildning och att skriva projektbeskrivningar hela tiden. Man måste planera sitt verk ett år i förväg till exempel. Det har varit lite svårt för mig, det brukar vara att jag producerar flera olika delar som jag sedan sätter ihop. Jag brukar inte ha förutbestämd tanke om hur exakt verket ska bli. I mitt examensverk nu fick jag en idé om en solstol på ett speciellt sätt i trä. En träskulptur. Då gjorde jag det. Sedan gjorde jag en al fresco målning efter det. Sedan satte jag ihop dem på ett sätt som kändes bra. Processen är fragmentarisk, jag provar mig fram och ser vad som funkar och inte funkar. Jag gör även många 3D-modeller av skulpturer jag vill göra. Eftersom jag arbetar mycket med marmor så vill jag ha en ganska bra bild av slutresultatet innan jag börjar. Det är en ganska hoppig och fragmentarisk process. Jag testar en massa saker i relation till varandra. 

Tolkningen av konst är i slutändan upp till betraktaren, men gör du något speciellt för att eventuellt styra dessa tankar? Till exempel med specifika titlar? 

Jag tycker titlar är väldigt viktigt, men när det kommer till utställningstexter så försöker jag inte vara för kontrollerande. Jag vill inte styra för mycket. Det är ett sätt att ge vissa nycklar, men det är kul om folk tänker annorlunda kring vad jag gör än vad jag gör. Mötet är roligt. Jag vill inte bestämma på förhand vad folk ska tycka. Men jag tar namngivning av verk och vilka ord jag använder på stort allvar. Det är också ganska kul att hålla på med det. 

Hur ser processen bakom att namnge dina konstverk ut? 

Jag har ofta långa word-dokument där jag har skrivit fragmentariskt under tiden jag jobbar med ord eller bilder som känns viktiga. Då provar jag dem tillsammans. Processen liknar den bakom mina installationer eller mina verk. Sen lånar jag många fraser och begrepp. Till mitt examensverk lånar jag mycket från hur Silicon valley företag formulerar sig. Jag är väldigt inspirerad av new age estetisk och därifrån långar jag fraser som passar. Jag snor ganska mycket. Ibland byter jag dock ut något ord eller så. 

---

• 

• 

Under sommaren är Adam aktuell med en utställning tillsammans med sju andra konstnärer på Göteborgs konstförening med temat spiritualism. Utställningen varar mellan 24 juli och 7 augusti. 

För att se den digitala versionen av utställningen: http://www.aerosol.energy

Instagram: @adamhaugbak

Hemsida: https://www.adamhaugbak.com/

”Jag vill förmedla något positivt till de barn som ser det jag gör”

Under våren har Marta arbetat med flera olika uppdrag och vid ett tillfälle arbetade hon med material för en teater för barn. Temat var miljö och framförallt insekter. En av frågorna var ”Vad händer när alla insekter försvinner”. Hon berättar under vårt samtal att det kändes väldigt relevant att arbeta med dessa frågor under en period där klimatet och människans relation till naturen diskuteras. Det är ju på många sätt vår komplicerade relation till naturen som är orsaken till den pandemi vi idag lever i. Naturen och vår relation till den är ett övergripande tema och en del av det budskap som Marta försöker förmedla i sin konst. Hon arbetar främst som barnboksillustratör och detta magiska naturtema syns tydligt i hennes arbete. 

Vid tiden för vårt samtal har Marta precis börjat med en ny kapitelbok, ett projekt hon inte kn berätta något om i nuläget. Hon berättar också att man som illustratör ofta jobbar med fel årstid och att hon också arbetar med julmotiv nu under sommaren. 

Hur länge har du skapat? 

Jag ritade alltid väldigt mycket som liten, det var tidigt det som intresserade mig allra mest. På högstadiet började jag en kvällskurs på kulturskolan i Lund där jag fick teckna och måla och prova på lite fritt utanför skolan. Jag har även gått bildestetisk linje på gymnasiet Spyken i Lund. Det finns ingen klar början, jag har alltid hållit på med det. Efter gymnasiet gick jag serieskolan i Malmö och Österlenskolan för konst- och design. Mitt företag började jag först 2011. Det var då illustratör blev mitt yrke. 

Var hämtar du din inspiration? 

Jag inspireras mycket av naturen, speciellt skogen som jag haft en djup anknytning till sedan jag var liten. Jag finner också gamla folksagor och myter mycket fascinerande och de sätter en ton i många av mina projekt. Nu när jag själv är mamma  inspireras jag också mycket av min dotter. Men än har det inte blivit några färdiga barnbokskoncept utifrån henne. Jag har många egna idéer, men till vardags jobbar jag med att illustrera barnböcker utifrån ett färdigt manus. Jag gör mest kapitelböcker för äldre barn men jag har även gjort några bilderböcker för yngre barn. I vissa böcker kan jag komma på själv hur personerna och deras omgivning ser ut. Hur de bor och hur de klär sig. Det finns utrymme för många egna detaljer.

När du jobbar med uppdrag så finns det ju såklart vissa ramar du måste förhålla dig till, men hur skulle du säga att det du skapar för dig själv och det som skapas för uppdrag skiljer sig åt? Finns det några specifika drag? 

Ja det gör det väl. När jag gör egna projekt så har det nästan alltid något med magi och fantasy att göra. Naturen finns alltid med. När jag jobbar på uppdrag så kan det handla om saker som inte har något med det att göra. Egna projekt gör jag ofta i akvarell eller så testar jag något nytt, experimenterar lite. Jobbar jag med uppdrag så kan man väl experimentera lite, men jag försöker hålla mig inom den stil som efterfrågas. Jag tycker det är väldigt roligt att jag via mina uppdrag har fått skapa bilder som jag kanske annars aldrig hade skapat. Det berikar ens idévärld och det man motiveras att göra. 

Så ännu en inspirationskälla är dina uppdrag?

Ja definitivt, jag tycker väldigt mycket om att jobba med uppdrag. Det är roligt med samarbetet mellan författare, förlag och mig som illustratör. Tillsammans jobbar vi för att nå bästa möjliga resultat. Det är kul! 

Utöver det du delar via dina uppdrag, hur delar du med dig av din konst? 

Det är främst via sociala medier, jag har ett instagramkonto, en facebooksida och en hemsida. Sedan finns min portfolio på illustratörcentrum och ibland syns jag till i deras fysiska katalog. Annars delar jag via utställningar, men det är det inte så mycket av i år. Vilket är synd. Utställningar och marknader är de tillfällen som man faktiskt träffar människor förutom någon enstaka releasefest. Det är där man träffa folk som live kan berätta vad de tycker om ens verk och man kan se deras uttryck när de kollar på tavlorna. Eller så kan de berätta att de köpte en av ens tavlor för fem år sedan eller att de läst en av de böcker jag illustrerat. Det är verkligen en helt annan grej än den kommunikation som sker online. 

Hur känns det att dela med sig av din konst? 

När jag började som illustratör var jag kanske lite mer självmedveten. Jag var lite osäker på sakerna jag la ut. Men nu har jag lite mer självdistans, så jag påverkas inte lika starkt av vad folk tycker. Även om det i stort sett aldrig hänt att jag fått någon riktigt negativ kommentar. Jag brukar inte få några personliga påhopp direkt. En problematisk sak är dock att man kan känna sig tvingad att dela, min motivation att dela på sociala medier fluktuerar väldigt mycket. Ibland känner jag mig inspirerad att dela mycket och jag pratar och connectar med folk via sociala medier. Andra gånger känner jag verkligen inte alls för att dela. Då kan det dröja mellan inläggen. 

Har du något specifikt budskap bakom din konst? 

Ja definitivt. Jag vill förmedla människans närhet till naturen och det som är skilt från civilisationen vi lever i. Jag ser naturväsen som ett sätt för människan att närma sig naturen. Vättar, Skogsrået och Näcken är alla uttryck för en besjälad natur. Jag vill förmedla något positivt till barnen som ser det jag gör. Jag vill att de ska bli inspirerade till att hitta på lekar, att måla någonting själva. Jag vill frambringa en nyfikenhet hos barnen. 

Hur har allt som hänt den här våren påverkat ditt arbete? 

Jag skulle inte säga att det påverkat mitt arbete mycket än. Jag har haft många uppdrag under den här perioden och det har inte varit något uppdrag som blivit inställt. Det största som hänt är att påskutställningen blivit inställd. Det var väldigt tråkigt. Jag skulle ha en utställning tillsammans med några andra barnboksillustratörer. Vi planerar inte heller något speciellt till gallerinatten i Malmö. Vi får se hur det förändras på sikt, hur mycket bokförlagen vågar satsa. Det har varit en viss nedgång när det kommer till köpandet av barnböcker, framförallt i fysiska bokhandlar. Innan det förra bokprojektet jobbade jag med innehåll till en teater för barn, där var temat miljö och framförallt insekter. En av frågorna var ”Vad händer nu när insekterna håller på att försvinna?”. Det kändes väldigt aktuellt att arbeta med . Hur förhåller vi oss till naturen och hur behandlar vi djur? Detta är ju orsaken till pandemin på många vis. Det kändes därför väldigt relevant att jobba med just då. 

Hur tror du att den här perioden kommer att ta sig i uttryck i konsthistorien? 

Det är en stor och svår fråga. Det känns ju som att om vi får en stor ekonomisk nedgång kommer det vara en mindre satsning på kultur och konst. Nu har det ju kommit en del krispaket och stödpaket till kulturliv och företagare. Men det går inte att upprätthålla i längden. Blir det en större ekonomisk nedgång kommer det givetvis att påverka kulturlivet i stort, framförallt det som har med scenverksamhet att göra.  

När dina fysiska utställningar nu blivit inställda, har det lett till att du förhållit dig till det digitala rummet på ett annat sätt? 

Ja lite. Jag har gått några mindre kurser och deltagit i föreläsningar online. På det sättet kommer det något positivt ur detta, att fler resurser har blivit tillgängligt för flera personer via nätet. Mycket har även varit gratis. Jag hoppas att det kan stanna kvar efter pandemin, att det finns ett större utbud av kurser och workshops på nätet. 

---

Något som har blivit tydligt under denna period är att vi har tur som ändå kan ha kontakt med människor utan fysiska möten. Resurser som zoom har blivit väldigt viktiga för oss människor under denna märkliga period. Samtidigt blir det också så tydligt att denna typen av kontakt via internet inte kan ersätta det faktiska mötet med andra människor. Samma gäller det fysiska mötet mellan människan och konsten och mellan konstnär och betraktare. Under vårt samtal berör vi detta ämne. Marta berättar hur hon diskuterat möjligheten att ha digitala utställningar, vilket är kul, men att det verkligen inte är samma sak. Hon talar även om hur hon inte tror att man som konstnär kommer sälja en bråkdel av det man skulle ha sålt vid en fysisk utställning. Det är inte heller lika roligt, berättar hon. 

Instagram: @leonhardt_illustration

https://www.martaleonhardt.com/